54 000 av de människor i Sverige som är så sjuka att de inte kan arbeta och istället tvingas få stöd från sjukförsäkringen för sin försörjning, kommer att utförsäkras från årsskiftet till följd av den borgerliga regeringens nya regler. Hur många av dem kommer att kunna återgå till arbete direkt? Det kan inte regeringen svara på. Regeringen kan naturligtvis inte bestämma vem som är sjuk, de kan bara bestämma att de personer som läkare anser vara för sjuka för att arbeta inte ska ha rätt till någon ersättning från sjukförsäkringen.
Försäkringskassan bedömer att ungefär var tredje av de utförsäkrade kommer att återkomma till sjukförsäkringen inom 180 dagar efter de tre månader som måste passera innan de har återkvalificerat sig till försäkringen. Troligtvis är det fler, och de kommer med stor sannolikhet återigen ha långa sjukskrivningar, detta eftersom de helt enkelt inte lämnat sjukförsäkringen för att de blivit friska utan för att deras dagar tagit slut.
Norrtelje tidning rapporterar idag att 100 personer i kommunen förlorar sin ersättning direkt efter nyår. Den siffran kommer dock att öka kontinuerligt under året. Det är inte värdigt ett välfärdssamhälle att dessa personer riskerar tvingas till socialkontoret för sitt uppehälle. I mina ögon är det självklart att de personer som drabbats av sjukdom ska få ersättning från den försäkring vi gemensamt betalar för. De ska inte hänvisas till socialbidrag därför att den borgerliga regeringen tror att de långtidssjuka i första hand inte är sjuka, utan främst saknar arbesvilja och arbetsmotivation. Du och jag vet bättre. Du och jag kan också drabbas av sjukdom, och då behöver vi samhällets stöd.
Socialdemokraternas svar till regeringens politik är glasklart. Den som är sjuk och inte kan arbeta ska ha rätt till sjukpenning, även om man är sjuk en längre tid. Vi säger bestämt nej till stupstocken i sjukförsäkringen, och vi föreslår en kraftig satsning på rehabilitering.
Efter att redaktionsutskottet slipat på formuleringen, beslutade kongressen idag om hur Socialdemokraterna vill utforma föräldraförsäkringen. Äntligen tar vi ett stort steg mot en mer jämställd försäkring! Jag vill mer, men en tredelning kommer med all sannolikhet få mycket positiva effekter både på arbetsmarknaden, för barnen och deras föräldrar.
Barn har rätt till båda föräldrarna. För att öka jämställdheten i samhället behöver föräldraförsäkringen delas i tre delar. En tredjedel för vardera vårdnadshavaren, och en tredjedel som båda vårdnadshavarna har möjlighet att ta ut. Detta ska ske genom att ytterligare månader knyts till respektive vårdnadshavare inom ramen för dagens försäkring. Självklart ska genomförandet ske med respekt för att enskilda familjer ska ha rimliga planeringsförutsättningar. Barn har rätt till båda sina föräldrar. Kvinnor och män har samma rätt till nära relationer till sina barn. Jämställdheten i både hem och arbetsliv kan på så vis också öka
Ikväll ska partikongressen fatta beslut om hur vi vill att föräldraförsäkringen ska utformas. Jag har skrivit en motion som bifölls av distriktskongressen och som ska behandlas ikväll, och flera andra har också motionerat i samma viljeriktning. Vi har diskuterat försäkringen länge i partiet nu, egentligen är det väldigt märkligt att inte mer har hänt.
Trots att hälften av föräldraförsäkringen är pappans är det fortfarande kvinnorna som tar ut mer än 80 procent av all föräldrapenning. Trots att även denna socialförsäkring i princip är individuell har överlåtelserätten bidragit till att den inte fungerar så i praktiken. De flesta män jag känner vill gärna vara hemma under en tid när barnen är små – lära känna den nya familjemedlemmen, njuta av lite ”ledighet” och de har även en stark övertygelse om att det är bra både för barnen och förhållandet om man delar på ansvaret. Men ändå visar statistiken att ytterst få gör verklighet av faktumet att man är två inte bara när man tillverkar barnet.
Den ojämna fördelningen av föräldraledighet påverkar givetvis situationen på arbetsmarknaden, som bekant jobbkongressens paradtema. Kvinnor har en betydligt sämre ställning på arbetsmarknaden än män. De tjänar mindre, arbetar oftare deltid och har i större grad en osäker anställningsform, främst visstidsanställningar. Ur ett vardagsperspektiv ter det sig mest rimligt för många familjer att kvinnan stannar hemma just på grund av det. När barn nr 2 kommer är valet ännu enklare – då har ju mannen ytterligare befäst sin plats på arbetsmarknaden och kvinnan gått miste om den samma.
Ur det politiska perspektivet leder det till problem. Åtminstone om vi har en jämställd arbetsmarknad som mål. Skillnaderna mellan mäns och kvinnors situation på arbetsmarknaden cementeras. Det kanske kan verka som den eviga frågan om hönan eller ägget, men det är tydligt att kvinnors situation på arbetsmarknaden påverkas negativt av dagens föräldraförsäkring. Arbetsgivare ogillar frånvaro och tänker rationellt – 81% av föräldraledigheten tas ut av kvinnor, det är därför en större risk att anställa en kvinna än en man. Arbetsgivarnas rationalitet leder även till att kvinnor diskrimineras i lön och utvecklingsmöjligheter – de förväntas ju även vara hemma mycket med sjuka barn…
Med ett enkelt kryss på blanketten bidrar alltså män till kvinnors sämre arbetsmarknadsvillkor när de överlåter sin ledighet till mamman. Så länge man kan göra så kommer aldrig målet för den svenska jämställdhetspolitiken att uppnås: “Samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom alla väsentliga områden i livet.”
Självklart gynnas även männen om överlåtelserätten skulle begränsas. Förutom att de får samma chans till att spendera tid med sin nya familjemedlem och har större chans att få förhållandet att funka, så påverkas även deras situation i arbetslivet. För de män (även om de är i minoritet) som väljer att vara föräldralediga riskerar att råka ut för diskriminering eftersom de inte beter sig som män oftast gör. När en man väljer att vara borta från jobbet kan arbetsgivaren se det som en signal att hans engagemang i arbetet är lägre än hos de flesta andra pappor. De prioriterar ju att jobba. Behöver jag tillägga att många föräldralediga pappor drabbas av lönejustering nedåt?
Det är definitivt dags att vi socialdemokrater sätter ner foten och prioriterar en jämställd arbetsmarknad. För det är ju vad det egentligen handlar om. Kvinnors situation på arbetsmarknaden kontra familjers individuella rätt att fritt välja vem som ska vara hemma med barn. Logiken kräver att vi måste välja vad vi ser som viktigast. Det är de politiska värderingarna som styr vilket som anses viktigare, och för mig som facklig socialdemokrat och feminist är valet lätt. Jag tycker det är oerhört viktigt att vi prioriterar en jämställd arbetsmarknad. Visst är det känsligt att peta i individers möjlighet att fritt välja hur de ska fördela sin föräldraledighet. MEN, vi kan inte av opinionstaktiska skäl offra möjligheten till en mer jämställd arbetsmarknad.
Vi har världens mest utbyggda och förmånliga föräldraförsäkring. Visst sjutton kan vi ställa krav på att den ska utnyttjas som det var tänkt redan från början. Ett första steg på vägen vore att införa tredjedelsmodellen, som partistyrelsen föreslår och LO stödjer. Jag ser med spänning fram emot kvällen och kongressens beslut.
Vad är väl en partikongress? Den kan ju vara långtråkig, men den kan också vara alldeles, alldeles underbar…. Jag har känt mig lite som Askungen idag när jag suttit vid datorn och producerat text och pratat i telefon så örat blev varmt.
För allra helst skulle jag såklart varit på Jobbkongressen, suttit i bänkraderna tillsammans med flera hundra partikamrater, fått en glimt av Stoltenberg (ja, och lyssnat på allt klokt han hade att säga också förstås) ryckts med i den härliga stämning som en kongress året före en avgörande valrörelse skapar, lyssnat på Monas fantastiska inledningstal IRL. Jag är säker på att alla som fått chansen att vara där upplever en alldeles, alldeles underbar kongress!
Har laddat batterierna en vecka. Sol, värme, bad och avkoppling i Egypten är balsam för både kropp och själ. När vi klev av på Arlanda ikväll var det närmare 30 grader kallare än när vi klev på i Hurghada, men vad gör det? Borta bra men hemma bäst…
Efter att ha varit nerkopplad en vecka är det extra glädjande att komma hem och läsa att Socialdemokraterna nu har störst förtroende i jobbfrågan, enligt en SIFO-undersökning som Westander presenterade igår. Mer än var tredje svensk, 35 procent, känner störst förtroende för Socialdemokraterna när det gäller jobben och arbetslösheten. Aftonbladets väljarbarometer visar att om det vore val i dag skulle de rödgröna tillsammans kunna bilda en majoritetsregering. En opinionsmätning, visst, och det kan hända mycket innan valet. Men med fulladdade batterier, och full av förväntan över vad den kommande jobbkongressen ska åstadkomma är det lätt att vara optimistisk.
Sverige behöver en rödgrön regering som sätter jobben först!
Sverigedemokraterna må ha putsat fasaden och uteslutit de värsta nynazisterna, men när Åkesson klargör partiets värdegrund kan man bara dra slutsatsen att deras politik bottnar i samma unkna rasism som tidigare. Deras vilja att dela upp människor i vi och dom är lika omodern och förkastlig som tidigare. Deras ovanifrånperspektiv där de talar om vad som är ”rätt” och vad som är ”fel”, där muslimer och Islam pekas ut som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och som Åkesson lovar att göra allt som står i hans makt för att förhindra om partiet kommer in i riksdagen, för tankarna till 30-talets Tyskland.
Sverigedemokraterna står mycket långt ifrån den gemensamma värdegrund som demokratin i Sverige vilar på.
Att Åkesson för fram en rad påståenden som saknar grund visar vilken populism partiet drivs av. Det minsta medborgarna kan kräva av en partiledare är att han eller hon har belägg för sina påståenden, men Åkesson slänger sig med antaganden helt grundade på sina fördomar, vilket klart visar att han inte är mogen sin uppgift. Han är ingen vilsen tonåring, han är faktiskt partiledare och jag tror inte att väljarna kommer att ge honom förtroende att påverka Sveriges riksdag nästa mandatperiod.
Det största hotet för nationen Sverige, kontinenten Europa och planeten vi lever på är inte skillnaderna mellan våra religioner och kulturer. Det största hotet är de som vill visa på skillnaderna och ge sig rätten att avgöra vad som är normen och acceptabelt. Det största hotet är du Jimmie Åkesson.
Nu åker jag till varma, underbara, livliga (muslimska) Egypten, och bloggen får vila i en vecka!
Jag lämnar pluggandet, politiken, Sverige och bloggen i några dagar, för att åka till Polen. Årets sista VM-tävling i speedway går på Andreas hemmabana i Bydgoszcz.
Jag har lite blandadekänslor inför Polen, trivs visserligen aldrig riktigt bra i länder som är tydligt präglade av klasskillnader, och Polen är verkligen två länder i ett. Men jag ser en toppenhelg framför mig. Andreas är taggad, likaså är jag, familjen och de sponsorer som kommer att följa med ner.
Jag hoppas självklart att vi får uppleva en sån här kväll igen:
I Norrtälje diskuterar vi ofta hur vi ska nå bättre kunskapsresultat i grundskola och gymnasium. Vi är definitivt inte nöjda med att ständigt vara bland de kommuner som presterar sämst. Vi vill att våra barn och ungdomar ska ha med sig goda kunskaper så att de kan välja fritt vad de vill göra i sitt vuxna liv, vi vill att de ska ha höga betyg så att de kan välja fritt om och vad de ska studera på Universitet och högskola. Men betyg och goda kunskaper är ingen garanti, inte för våra unga tjejer i alla fall.
Universitetet har i alla tider varit en plats för män, men vi har kommit förbi en brytpunkt. Nu är 60 procent av alla universitetsstuderande kvinnor. DN Debatt tar upp en av de naturliga förklaringarna, nämligen att kvinnor har bättre gymnasiebetyg än män och att fler kvinnor än män söker till högskolan.
Men trots att betyg som måttstock gör universitet till en mer accepterad plats för en viss ojämn fördelning än exempelvis bolagsstyrelser där måttstocken inte är offentlig, gillar man läget i den manliga bolagsvärlden men vill göra något åt den kvinnliga övervikten på universiteten. Kvinnor kvoteras ut, för att ge plats åt lägre kvalificerade män och en ”jämn könsfördelning” är plötsligt högsta prioritet efter att i ett århundrade av manlig dominans varit en icke-fråga.
Signalen till våra ungdomar är tydlig. Det är ingen idé för tjejer att plugga hårt och vara duktiga, bra betyg är ändå ingen garanti för att få gå på önskad utbildning. Det är mer prioriterat att släppa in killar, som inte satsat lika hårt och inte lyckats få lika bra betyg…
I Sverige finns politiska grupperingar som valt att ställa sig utanför det demokratiska samhället och som ser våld som ett legitimt redskap i sin kamp. De är få, men vi måste ta dessa krafter på allvar. Nazisterna är inte ett reellt hot mot det demokratiska styrelseskicket i dagsläget, men de är definitivt ett hot för enskilda människor som vågar stå upp mot dem. Björn Söderberg miste sitt liv för att han vågade protestera. Listan kan göras lång på personer som får utstå trakasserier och lever under hot från nazister.
För de allra flesta är politisk dialog och demokrati den självklara vägen att utveckla samhället. För oss är det så självklart att vi verkar blunda för att gruppen som står för icke-dialog och antidemokrati existerar. Så länge vi blundar finns risken att den andra gruppen växer sig starkare. Vi har alla ett ansvar att, med demokratiska medel, agera och protestera mot alla former av främlingsfientlighet, rasism och nazism i vårt samhälle.
Olof Palme talade väl om de fördomar som finns under ytan. Talet är lika aktuellt idag, och det i sig borde vara en väckarklocka som får oss att fundera över hur vi på ett bättre sätt kan förmedla vår bild av ett jämlikt Sverige, och hur vi ska skapa ett samhälle som inte ger utrymme för främlingsfientliga partier och antidemokratiska grupperingar att växa.
Idag är det tio år sedan fackföreningsmannen Björn Söderberg mördades utanför sitt hem i Sätra. Några månader tidigare hade han upptäckt att hans arbetskamrat, som valts till klubbordförande på hans arbetsplats, var ledande nazist. Eftersom ett förtroendeuppdrag inom facket innebär att man bör ha samma värdegrund som den organisation man företräder, reagerade Björn Söderberg helt naturligt på det som kommit till hans kännedom. Nazisten fick sparken ur Handels klubbstyrelse sedan Söderberg tipsat medier om hans styrelseuppdrag. Detta var motivet till ett politiskt mord som två nazister senare dömdes till fängelse för. En tredje person dömdes till tre års fängelse för skyddande av brottsling.
När 1999 summerades av Brottsförebyggande rådet toppade Sverige ligan för nazistiska terrorbrott i världen. Bomben mot journalistparet i Nacka, polismorden i Malexander, mordet på Björn Söderberg och bomben mot Joe Hill-gården i Gävle, vid sidan av den massiva kartläggningen av meningsmotståndare visade att nazismen var ett uppenbart hot mot demokratin.
Nazisterna har som syfte att skrämma sina motståndare till tystnad. De lyckades att tysta Björn Söderberg, men de lyckades inte att tysta oss andra. Reaktionen blev istället kraftfull och ljudlig. Genom sin bortgång samlade Björn Söderberg hela den fackliga rörelsen med LO, TCO och SACO i spetsen till gemensamma manifestationer mot nazism runtom i landet. Idag hedras hans minne genom manifestationer i mindre skala, men vi borde göra mycket mer för att bekämpa mörkrets krafter. Alla vi demokratiskt sinnade måste visa civilkurage privat, och i de organisationer vi är aktiva i. Vi måste protestera mot alla former av attacker mot våra grundläggande demokratiska värderingar. 1999 var ett mörkt år, som vi inte vill tvingas uppleva igen.
Nu åker jag till varma, underbara, livliga (muslimska) Egypten, och bloggen får vila i en vecka!
Jag lämnar pluggandet, politiken, Sverige och bloggen i några dagar, för att åka till Polen. Årets sista VM-tävling i 
