Falks funderingar

Högkonjunkturen har tagit slut. Höga räntor, lägre tillväxt, ökade klyftor. Och en arbetskraftsbrist trots betydande arbetslöshet, som är på väg uppåt. Då presenterar den borgerliga regeringen en vårproposition där deras satsningar på arbetsmarknadspolitiken är lika med ytterligare höjning av jobbavdraget. En kritisk analys av effekterna lyser dock med sin frånvaro. Den grupp som kan antas öka sitt arbetsutbud med anledning av förändrade ekonomiska drivkrafter är sannolikt mycket liten. Däremot är gruppen som redan har arbete och får en skattesänkning stor. Visst märks avdraget i mångas plånbok. Men det är dyrt. Och försämrad välfärd är priset. För arbetslösa och långtidssjuka märks det också i plånboken att vi har en borgerlig regering - de får det betydligt sämre, men vill vi verkligen att de som råkat ut för arbetslöshet och sjukdom ska betala ett så högt pris för att upprätthålla den generella välfärden? Är det inte så att de som är mest utsatta även är de som är i störst “behov” av välfärdssamhället?

Vård, skola och omsorg är viktiga frågor för svenskarna. Att den håller hög kvalité värderas högt av de flesta. Men hur tänker sig borgerligheten att vi ska kunna garantera en långsiktig finansiering av välfärden med ständigt sänkta skatter samtidigt som tillväxten sjunker?

Lågkonjunkturen är på intågande, och hur står vi beredda för den? Istället för ytterligare skattesänkningar borde regeringen satsa på aktiv arbetsmarknadspolitik och vuxenutbildning. Vi måste ha en välutbildad arbetskraft med förmåga till snabb omställning. En viktig ingrediens i receptet för välfärd.