Idag avslutades LO-kongressen med ett fullsatt Folkets hus där taket höll på att lyfta när ombuden sjöng Internationalen för full hals.
Det har varit fem intensiva dagar fyllda med glädje, gamla kamrater, kampanda, roliga möten, heta debatter, kloka beslut, mycket godisätande, skratt, protester, uttalanden, funderingar, spring i trappor, seminarier, val, avtackningar, reklamprylar och inte minst god mat, bra underhållning och svettig dans på gårdagens kongressmiddag.
Kongressordföranden Karl-Petter Thorwaldsson konstaterade tidigt att ett tydligt bevis på att vi är världens starkaste fackföreningsrörelse är att vi faktiskt, trots strålande sol och värmerekord ägnar flera dagar åt hårt arbete i en sal utan fönster – med fullt engagemang! Det ligger något i det…
Eftersom jag har sagt upp mig och ska börja studera till hösten, var just den här kongressen lite extra speciell, nästan lite sorglig – jag ville insupa och uppleva varje sekund till det fulla. Tyvärr är det ju så att man inte har tid att hänga med i alla debatter när man dessutom arbetar som funktionär. Det blir en hel del spring i trappor och problemlösning istället. Men ute i foajen händer det också mycket 
Och de minnen som kommer att hänga kvar längst är såklart alla möten med underbara människor. Gamla vänner och nya bekantskaper.
Även kongressmiddagen var lite annorlunda i år. Kanske för att vi inte var i Stadshuset som vanligt utan i Globens annex. Kanske för att jag för första gången inte hade någon respektive att ”ta hand om”. Jag hade två av kansliets absolut trevligaste killar på var sida om mig vid middagen. Både MR och JH ska också sluta på LO, så det blev en del galghumor 
MRs sambo MA var som vanligt den vackraste för kvällen. Väldigt god och väldigt mycket mat. Underhållningen gick ut lite försiktigt men tog sig riktigt bra mot slutet (Sonja Aldén – Vilken röst!), och sen dansades det förstås en hel del. Träningsvärken idag vittnar om att jag dansade lite för mycket, eller det kanske snarare är så att jag gör det för sällan. Vissa saker var ju såklart som det alltid brukar vara. De som brukar hålla tal gjorde det (fast Mona gjorde det betydligt bättre än sin föregångare), de som brukar dricka lite för mycket gjorde det igen (borde man inte ha lärt sig vad kroppen tål vid den åldern?), de som brukar klämma på varandra i smyg kunde inte låta bli den här gången heller (tror de inte att vi märker nåt?), och de som inte brukar lämna dansgolvet på hela kvällen stuffade på i samma takt som alltid (jag måste nog ligga i hårdträning framöver).
Sammanfattat – LO-kongressen 2008 ”Världens bästa jobb” rockade!
