Höjda ambitioner leder alltid längre än sänkta

Det är sällan man hör borgerliga politiker prata om det positiva i att utbildningsnivån i Sverige gradvis har höjts det senaste seklet. Även de borde rimligtvis tycka att det är bra. En hög utbildningsnivå bärgar för ett gott samhälle som dessutom står sig väl i konkurrens med omvärlden. Under de senaste tio åren har den utvecklingen stannat av, och det lyfts med rätta fram. Ofta är man också ivrig att påtala att det är Socialdemokraternas fel. Samma parti som prioriterat de breda utbildningssatsningar som lett till den höjda utbildningsnivån. Men man kan inte leva på gamla meriter, och det är viktigt att diskutera hur vi kan ta nya tag för att fortsätta den positiva utvecklingen.  

Jag tror att en viktig del handlar om att hitta nya arbetsformer, som stämmer överens med utvecklingen i samhället i övrigt. Det handlar om att utveckla lärares pedagogiska förmåga, det handlar om ledarskap, men det handlar även om resurser. Inte ens de bästa rektorer och pedagoger kan lyckas att nå högsta kvalitet när verksamheten är underbudgeterad. Inte minst handlar det om att ge alla elever lika chanser att utvecklas och det innebär att resurser måste fördelas efter behov. Alla har inte samma förutsättningar. Här ligger en viktig faktor som glöms bort i borgarnas valfrihetsretorik. Det är otvetydigt så att samhällsstrukturer påverkar individers situation och följdaktligen även vilka val man har till sitt förfogande. Så, hur ser egentligen det fria valet ut? ”Alla kan inte bli akademiker” har man hört till leda och visst är det så, men borde inte alla åtminstone få chansen att utveckla sina innersta drömmar? Varför ska lotten man föds med avgöra om man känner sig som en vinnare genom hela livet? Jag hoppas att ett modernt samhälle kan prestera bättre än så.

Peter Andersson skriver så här på sin blogg angående borgarnas ovilja att se klassperspektivet:

Värderingarna bakom dessa tankar? Ja, det finns en grundmurad ovilja att se klassklyftor, det ”sociala arvet” och att där hitta förklaringar till samhällsproblem. Det finns en stark tro att människor väljer fritt sin sociala position i samhället. Försvaret för den föreställningen byggs genom att vända retoriken. Den som tycker att alla ska ha bra utbildningsbas påstås ”förakta yrkesarbeten”. Den som ser att utbildningsnivån påverkar lön, anställningsvillkor, pension, hälsa, demokratiskt inflytande osv, och som därför vill ge alla lika goda chanser, och en chans till, möts som alltid av ”överheten” med signaler om att hålla sig på sin plats.

Trots att arbetslivet ställer allt högre kompetenskrav sänker den borgerliga alliansen ambitionerna för de studenter som inte ska studera vidare till akademisk examen. Redan idag möter ungdomar på de yrkesförberedande programmen alltför ofta en arbetsmarknad som inte tar emot dem. Lärlingsutbildning är ett sätt att möta faktumet att allt fler arbetaryrken kräver en specifik yrkesutbildning, men det kräver mycken möda för att koppla ihop utbildningen med arbetslivet på ett tydligare sätt än vad som sker idag. Men vad händer sedan? I den nya gymnasieskolan har man inte ens ambitionen att alla elever ska få behörighet att söka vidare till högskolan. Ska ett val vid 15 års ålder avgöra hela ens liv? Hur får man en andra chans i borgarnas Sverige?

Fler som bloggar om detta: Krassman – In your face | Måns Back Nilsson   | Robert Noord

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, svd, skola, klassamhälle, utbildning. Progressiva bloggar hittar du hos Netroots. Fler politiska bloggare hittar du via Politometern.